Johanna, ingen annan!

Väl ute ur badrummet möts jag av kyliga arktiska vindar som försöker sitt bästa att ge mig permanenta frostskador, men jag ignorerar smärtan, som den sansade före detta Kirunabon jag är, och klädde raskt på mig.

Efter detta satt jag en stund på min säng och stirrade fundersamt ut genom fönstret, och försökte se svår ut. Men, det fanns inte mycket tid för det, för jag var tvungen att rusa ner till Spårvagnen, eller Dödens Fordon som de också kallas, för att jag hade ett brådskande ärende som behövde uträttas. Till min fasa märker jag, när jag endast har 30 sekunder kvar till hållplatsen, att jag i all hast hade glömt mitt livsviktiga Spårvagnskort hemma. Snabbare än Usain Bolt var jag innanför porten igen, drog fram kortet ur väskan, och sprintade ut ur huset, medan det exploderade bakom mig. Självklart vände jag mig inte om och kollade på explosionen.

Med 4 minuter till godo nådde jag mitt slutmål, för att sedan mötas av ännu en smärre katastrof: Jag hade glömt ta ut pengarna jag behövde för att kunna uträtta mitt viktiga ärende! Jag piskar huvudet åt sidan, i riktning mot ICA, och min blick zoomar in på en bankomat. Snabb som Thors blixtar är jag där och tillbaka, lagom i tid att hinna stå triumfant på en bänk vid hållplatsen och spela Rocky-musiken, samtidigt som jag hoppade upp och ner med nävarna i skyn och skrek: "Yes! YEEES!".

Efter det följde en intensiv halvtimme av spårvagnsbyten och en actionladdad busstur, när jag sedan hoppar av ute i ingenmansland, för att slutligen slutföra det slutgiltiga, livsviktiga ärendet.

Där blev jag stående med mina tankar i 20 minuter, tills jag insåg att någonting inte stod rätt till. Jag kollade till höger, och jag kollade till vänster. Ingen såg på. Med en kvick rörelse har jag fingret på knappen med den gröna luren, och slår nummret. "Abonnenten du söker kan inte nås för tillfället". Nej, så långt som jag kommit nu så var jag inte beredd att ge upp ännu. Slår numret ännu en gång, och medan en ensam svettdroppe rinner sakta ner för min panna så hör jag en röst, och sen kommer min affärspartner till vår mötesplats. Det smusslades med pengar, och varor utbyttes. Sedan flydde jag kvickt på en buss som lägligt åkte förbi.

Den varma tryggheten och det tysta hummandet av kollektivtrafik lugnade snabbt ner mig, efter denna intensiva förmiddag, och jag var ännu en gång ensam med mina tankar. "Äntligen är det slut", tänkte jag lättad, när tanten framför mig vänder sig om, kollar mig rakt i ögonen med en mordisk blick, och viskar likt ett blodtörstig rovdjur "Eller är det?".

True story.